Minnesanteckningar från Sonja Åkesson Sällskapets teaterfestival
och konferens Grupperna, orden & politiken - En ny teater föds
i Visby den 13 - 15 juni 2003, av Marianne Pettersson, foto Per Westholm. 
Fredag den 13 juni klockan 13.35 öppnade landshövding Lillemor Arvidsson konferensen och teaterfestivalen Grupperna, orden & politiken – En ny teater föds anordnad av Sonja Åkesson Sällskapet i samarbete med Högskolan på Gotland. Utanför de stora panoramafönstren i Almedalsbiblioteket grönskade parken och människor strövade runt – en underbar försommarbild. Men idyllen var inte Sonja Åkessons tema, sade Arvidsson, utan det ledsna, det gråa i förortsköket, i folkhemmet. Hon ser betydelsen i Sonja Åkessons uppväxt vid Havdhems station med järnvägsspåret mot mål i fjärran, bort från tristessen och instängdheten i det lilla samhället. Åkessons debutbok Situationer ger en mörk bild av Visby. Hon blir så småningom en av våra främsta kvinnliga författare och stilbildande för kvinnoemancipationen, fortsatte Arvidsson och avslutade med att sjunga den ironiska Ska bli sjuksyster jag från Dödens ungar 1973. Och det gjorde hon med bravur och angav tonen i den kommande konferensen – skratt och tårar.

Därefter hälsade prefekten för Högskolan Ulf Palmfelt konferensen välkommen till Almedalsbiblioteket som är en integrering av Visby stadsbibliotek och Högskolebiblioteket. Gotland är stolt över Sonja Åkesson och han lyckönskade till konferensen och teaterfestivalen. Professor Eva Lilja, tillskyndare och organisatör tackade Högskolan och var glad att få visa hur Sonja Åkessons avantgarde ruskar om Kulturgotland.

Sedan började konferensen och förste plenartalare var Willmar Sauter, professor i Teatervetenskap vid Stockholms Universitet, som talade om 1960-decenniet för avantgarde och revolution. Helt nya konstformer visar sig; i litteraturen använder man en collageform av andras texter och på Moderna museet visas Rörelse i konsten med 233 verk och bland dessa Tingeleys mobiler. Recensionerna var djupt negativa till denna dynamiska livs- och konstupplevelse, sade Sauter. Dock fanns undantag; Bror Hjort skrev i DN att det var en ståtlig utställning och en enorm publiksuccé. Likaså var Leif Nyhlén i Den öppna konsten imponerad. 

Här började en nyskapande ungdomskultur och 1968 tillsattes en utredning. 1960-talet var dynamiskt och oöverskådligt. Men det fanns struktur/poler i mångfalden. Oscillerande rörelser skapade en atmosfär. Idag är det politiska upproret mest känt.

Den nya avantgardiska konsten var lekfull och spelkulturen kändes provocerande, fortsatte Sauter. Kunde man kalla utställningen på Moderna museet konst? Detta diskuterades häftigt i en öppen debatt på museet, som i sig själv var provocerande och även detta att göra konsten till en offentlig angelägenhet. Impulserna kom från USA påpekade Sauter. I det kalla kriget använde USA även konsten som vapen. Genom stipendier och stöd till unga, avantgardiska konstnärer för utställningar och resor i världen ville man flytta konstens Mecca från Paris till New York. Den nya konsten överskrider gränserna till de andra konstyttringarna, rörelsen i konsten är viktig och i dessa happenings inbegrips också publiken. Dess fysiska närvaro är viktig och alla konventioner ifrågasätts. Ett exempel är Claes Oldenburgs Massage 1966. För att tolka den symboliska innebörden i föreställningarna krävdes publikens aktiva medverkan. Politiska budskap vävdes in. Men denna frihet från artistiska normer blev med tiden norm!

Teatern utvidgas. Pistolteatern blir aktiebolag i Sandrews efterföljd. Stadsteatern blir en statlig och kommunal angelägenhet med en politiskt vald chef.  Dessa teatrar har en ideologisk/estetisk grund som skiljer sig från Dramaten och privatteatrarna. Pistolteatern frågar aldrig varför utan hur. I sin avantgardiska syn ger man ett föreställande av det faktiska förhållandet. I Black Mountain College i USA hade man tidigt en undervisning av avantgardiska konstnärer från Europa p.g.a. Hitlers förföljelse, sade Sauter.

De fria grupperna sökte nya spelplatser utan belastning och fann bl.a. Moderna museet och Tekniska museet. I dessa teatrala experiment förändrades också den interna organisationen genom upphävandet av regissörsväldet samt en nära samverkan med författarna. I denna kontextens teater frångick man den estetiska principen för den etiska som tog sig uttryck i ett politiskt engagemang. Kulturens kontext byggde på ett statligt engagemang och med öronmärkta pengar. Om institutionerna inte kunde kontrolleras, upplöstes de. Istället skulle folkhemmets institutioner stödjas och omorganiseras till jämlikhet. Honnörsordet blev Kultur för alla. Det gamla bildningsidealet skrotades. Teatern skulle komma till folket men genom institutionerna. De fria grupperna skulle motarbetas eftersom de inte var kontrollerbara. Politisk aktivism i form av demonstrationer skulle avvärjas. I oktober 1972 skrevs de kulturpolitiska målen och lades fram som en proposition 1974 i Riksdagen.

Enligt Sauter visar Teatersverige idag en rad regionala teatrar i södra Sverige och i storstadsområdena. De fria grupperna kämpade länge men lägger ner på 90-talet eller blir gruppteater inom institutionsteatern. Viktig är den konstnärliga statusen med en livskraftig kultur och sammanhållna ensembler. Stöd konst i rörelse, avslutade Willmer Sauter.

Han avlöstes av Gunnar Bäck, FD Dramatik Göteborg, som talade om Gruppteatern som formsak. Gruppteatern bestod av amatörmässiga avantgardister på scenplanet med akrobatisk träning. Vad föreställningen handlar om är ett skeende mellan aktörer och publik. Orden är tecken som uttrycks med människokroppen. Man tittade mycket på barnets spontanitet och oförstördhet och tränade att utveckla spontaniteten.

Bäck ställde den öppna teatern mot den politiskt engagerade. Den förstnämnda har inget budskap och bygger på lek och allvar. Den sistnämnda har ett budskap. Men den lekande konsten i USA hotas av Vietnamkriget och det politiska engagemanget tar överhanden. Konsten fick en egen verklighet och de fria grupperna blev tråkiga och försvann därför.

Skådespelarens uttrycksförmåga ställer antropologiska frågor. Teaterträningen visar människan som okänd för sig själv. Medvetandet avslöjar hemligheter i människan. Därför är samspelet med åskådaren viktigt och skapar det kollektiva individuella. Bäck avslutar med att teatern ger kunskap om våra liv och är därför en nödvändighet och kan inte avskaffas.

Gudrun Milekic, FD Dramatik Malmö hade som titel En ”fri grupp” inom institutionen. Unga Teaterns förhållande till Malmö Stadsteater från 70- till 90-tal.

En fri grupp inom en institution är en paradox och den är endast fri i viss mån sade Milekic. Unga Teatern fanns i 22 år och bildades framför allt av nyutexaminerade från Scenskolan i Malmö. De var politiskt engagerade och mycket synliga. Deras främsta spelplats var barnteatern där de utvecklade rummet och rörelsen. Gruppen blev ett sammansvetsat gäng vilket i och för sig var bra men den isolerade sig från omvärlden och det var mycket svårt att ta in andra skådespelare.

På 80-talet kommer en nygruppering med etablerade skådespelare och så småningom tappar man avantgardismen och blir en institution, som spelar sin repertoar. En nytändning kommer med en ungdomskabaré och åtföljande diskussion om arbetet och ledarskapet. Man har en utåtriktad verksamhet fokuserad på skolor. Genom Waldemar-Holms indragningar använde gruppen en minimalistisk spelstil. Dock ses formen som alltför dyr och statusbenägen.

Maud Backéus, Teatercentrum, talade om Lek, drama,teater … En sorts forskningsrapport. Backéus kommer från teatergruppen Narren och kom att arbeta med gruppens övningar med lärarstuderanden vid Uppsala universitet och med tyngdpunkten på den dramatiska uttrycksformen i improvisation. Hon pekade på det naiva i teaterns form och barnens rituella lekar som bl.a. präglar in könsroller.

Sista punkten på dagens konferens var författaren Kjerstin Noréns presentation av Ingmar Lind – en svensk intellektuell. Ingemar Lind föddes 1945 i Göteborg. Han skapade ett teatercentrum i Storhögen i Jämtland som idag finns i Bohuslän.

Lind är en paradox, sade Norén, en nomad i hus med lyx i fattigdom. Han ansåg att varje människa har konst som en naturlig kapacitet. Hennes yttersta ställning i tillvaron är ensamhet. Det gäller att avlägsna hindren för dramatisk utlevelse, att vara medvetet spontan. Det personliga livet är etyder till den egna föreställningen, där skådespelaren blottlägger sin person. Ett lysande exempel är Per Oscarsson. Teatern kräver intelligens och sensibilitet. Existensen är lika för varje generation. Norén avslutade med ett citat av Ingmar Lind: ”Vi skall inte underskatta detta livets betydelse för meningen med hela vår existens. Navigera i det okända mot det okända målet döden.”

Efter en snabb måltid samlades vi igen för en kvällsföreställning på Frälsningsarméns Oscarssal. Nu strömmade även utomstående in för att avnjuta ett musikprogram med Gunnar Edander och skådespelarna Kajsa Reingardt och Eva Stensson från musikpjäsen Sonja! Sonja!

Annika Fehling & Sax on Four spelade och sjöng egna tonsatta Åkesson-dikter.

Efter en kort paus fick vi se I väntan på vadå? av Sonja Åkesson & Peter Ortman i regi av Thomas Jankert.


Lördag den 14 juni inföll med strålande väder när vi bänkade oss igen klockan 9.00 i sal E22 på Almedalsbiblioteket. Eftersom jag satt i registreringen hela förmiddagen startar min rapport först efter lunch.

På förmiddagen talade Jeanette Trotta FK Litteraturvetenskap Göteborg om Medias bilder av Kajsa Isaksson, Sisela Lindblom och Petra Revenue; Hans Hellberg om Öppen teater- uppstod på 50-talet, genombrott på 60-talet och nu då?; Birgitta Johansson FK Litteraturvetenskap Göteborg hade rubriken En färd mellan närhet och distans. Publiken i Susanne Ostens & Margareta Garpes ”Kärleksföreställningen”; sist talade Christina Svens FD Litteraturvetenskap Umeå om Jösses! Från fickformat till stora scenen: Ostens regitankar kring gestaltning av kvinnokaraktärer.

Klockan 13.15 ca berättade Gunnar Ohrlander från Aftonbladet och Fria Proteatern om Hemligheten bakom Fria Pro. Brist på nyfikenhet hade förlamat teatern. Så kom pjäsen om NJA och visade på en inre resa i ett nytt landskap. På Dramaten grodde missnöjet över teaterns isolering. Låginkomstutredningen visade på nöd och fattigdom. I Europa var många stater diktaturer och genom Vietnamkriget hade drömmen om det förlovade landet spruckit. Verkligheten/omvärlden var en förskräckande upplevelse. Sverige urbaniserades men behöll jordbrukssamhällets moralregler. Narren och Pistolteatern förberedde marken för Fria Pro som slog igenom med Zigenarna. Föreställningen fick fina recensioner men de olika zigenarklanerna protesterade kraftigt. Pjäsen visade endast Taikons värld.

Alltså måste man börja med att samla in fakta. På förslag var ett järnverk och det blev NJA i Norrbotten. Ohrlander for dit på våren 1969. Socialdemokratiska tidningar och förlag var inte intresserade av proletärdiktning och då fick det bli skådespelarnas teater som publicerade den proletära diktningen. Pjäsen NJA hade premiär i september 1969. Samtidigt hade gruvstrejk utbrutit och ensemblen åkte upp och spelade för gruvarbetarna men fick också en varning från fadershuset Dramaten. Fria Pro satte upp NJA-pjäsen på Jarlateatern och den blev så småningom den mest sedda pjäsen i Sverige genom folkets teatergrupper. Teatern skulle vara för folket och mot förtryck.

Fria Pro var inte partipolitiskt engagerade. De tog inte emot bidrag utan levde på biljettintäkterna. Det ledde till bråk så småningom. Det gällde ju att locka publik och man sökte enkla lösningar till skratt. Men satir kräver en motståndare, humor däremot skapas av den egna narrspegeln. Kvinnoporträtten var inte jämställda och p.g.a. att etablerade skådespelare försvann till andra scener som Lena Nyman och Rolf Skoglund blev ensemblen amatörmässig År 1976 genomlevde Fria Pro ett jättebråk och efter det återvände man till klassikerna men med hänsyftning på dagens situation.

Efter denna intensiva föreläsning var det skönt att gå ut i foajén och mötas av barn och vuxna och ett härligt saftkalas. Klockan 14.30 bänkade vi oss alla i E22 för att njuta av uruppförandet av Sonja och Jarl Hammarberg Åkessons barnpjäs Kalaset. Pjäsens sex skådespelare gestaltar olika personer i en absurd värld sedd ur barnens synpunkt och framförd med tidningsklichéer. Det var både roligt och skrämmande. Barnen i publiken var helt med i pjäsen.

Efteråt fick Jarl Hammarberg frågan hur han och Sonja samarbetat i pjäsen och varför den aldrig spelats tidigare. Hammarberg trodde att de skrivit ungefär varannan replik och pjäsen var ett beställningsarbete 1969 av Marionetteatern. Av någon anledning blev den aldrig spelad, Hammarberg visste inte varför.

Rollerna framfördes av Agneta Elers-Jarleman, Gunnar Edander, Ole Forsberg, Bengt Järnblad, Kajsa Reingardt och Eva Stensson.

Efter pausen kom Lennart Wiechel, docent Stockholm, och talade över ämnet Teaterfolkhögskolan och den unga teaterns förnyelse på 50-talet. Wiechel börjar med en återblick på Ingmar Bergmans betydelse för den unga teatern. Bergman kom 1940 till Norra Latins teatergrupp Concordia för att hjälpa den sätta upp Köpmannen i Venedig med Erland Josephson som Shylock. År 1943 spelade man Kaspers död med regi av Ingmar Bergman. Problemet för de unga svenska författarna var deras skrala kunskaper i dramatisk komposition. De behövde stöd i ett gäng teaterarbetare. I en enkät till svenska teatrar framkom att dessa hade köpt 24 nya pjäser men endast 12 blev spelade år 1954.

Sonja Åkesson blev elev hos Wiechel 1957 i en kvällskurs i filosofi, som bl. a. ger Hässelbydikten Tänker som Spinoza. Lilla Teatern ger Efter balen 1963 med åtföljande diskussion av Åkessons pjäs. Vidare spelas Herrens drängar med ett homofiltema, Morgondagen, morgondagen samt Lilla teaterrevolten. Dessa spelades i Sergelsalen med scenen i mitten.

Viveka Rasmusson FD Dramatik spann vidare på temat Gruppteatern och skolan. Malmö Lärarhögskola hade metodiklärare intresserade av den dramatiska uttrycksformen. Utbildningsväsendets reformpedagogik möjliggjorde utbildning av dramalärare på 60-talet. (I Stockholm erbjöd Skoldirektionen dels sommarkurser i Skapande dramatik och dels veckoslutskurser. Jag hade stor nytta av dessa i min undervisning på ett tekniskt gymnasium, där humaniora var försumbart och kvinnliga humanister skulle vara söta och fogliga)

Föreningen De socialistiska lärarna bildades. En ny syn på teatern ville se aktiva elever och dessa påverkades av de uppsökande teatergrupperna. Det förlöpte inte alltid friktionsfritt eftersom teaterarbetarnas koder kunde stöta på patrull hos de undervisande lärarna. Professor Gunnar Brandell var bland andra kritisk till gruppteatern. En kraftig kritik mot skolan kom i Spelet om plugget 1969 och blev en praktisk lektion i skoldemokrati enligt lärarna och mot Rektor på Lärarhögskolan.

Susanne Osten vidareutvecklade denna pedagogik i Unga Klara i ett utforskande, aktivt spelsätt. Elever och skådespelare satt i en halvcirkel och frågade och diskuterade. Arbetssättet utvecklades vidare till idag som formspel, en storyline. Träningsprogrammet togs från gruppteatern. Gästspel från USA gav nya impulser i Narrenövningar, 1971 i en Gruppdramatik som såg till den nya människan och till den kvinnliga gruppdynamiken, som hittills varit negligerad och 1972 i Skapande dramatik. Susanne Osten utvecklar sin verksamhet hela tiden och mer information kan fås på www.lhs.se/lhskonferens/boreale

Anna-Karin Waldemarsson, FD Högskolan i Skövde talade om Teater som pedagogik. Hur ser samhällsengagemanget och teatern ut idag frågade Waldemarsson. De fria grupperna vävde samman i sina uppsättningar en samhällsdebatt med pedagogiskt och konstnärligt utförande och i samspel med publiken, d.v.s. skolornas elever. Utifrån ett samhällsperspektiv visades könsroller och sex- och samlevnadsfrågor av Narrengruppen i Det bultar och det bankar samt av Glädje och Sorg. Hur väl gick budskapet fram? Hur diskuterades frågorna och vilken nytta nytta gjorde dessa grupper på längre sikt?

Idag har vi TV-teatern. I Örebro finns i år en teaterfestival Crossroads med tyngdpunkten på det konstnärliga och på skådespelaren. I England har Estetiska fakulteten vid Open University tagit fasta på publikens medverkan och lägger tyngdpunkten där. Publiken skall ge skådespelaren feedback så spelet fortlöper. Publiken är inte alltid villig att uppfylla dessa önskemål! (Jag minns denna ovilja mycket tydligt i Per Edströms uppsättningar på Teaterbåten i Stockholm.)

En hastig middag igen och sedan till Oscarssalen för två programpunkter.

Jarl Hammarberg reciterade Tillsammansdikter. Det var säkert bra men ljudet gick inte alltid fram. Jag undrar om dessa dikter fordrar en intim krets eller professionella recitatörer för att bli njutbara för alla. Men det var härligt att se Jarl Jammarberg i aktion och jag har en klar inre bild av honom och Sonja tillsammans utifrån min upplevelse av Sonjas dikter.

Efter en paus gav Teater Salieri Livets ABC av Sonja Åkesson och i regi av Kajsa Isakson. Handlingen utspelas på en psykiatrisk avdelning med ett sökande efter kontakt och flykt från livets krav. Tyvärr var jag nog för trött att riktigt kunna uppskatta detta utspel.

Söndag den 15 juni började klockan 08.30 med en TV-version av Sagan om Siv från 1974. Den gav en sammanfattning av Åkessons författarskap: ensamhet är människans yttersta tillvaro.

Sedan började föreläsningarna med Inger Ring FD Litteraturvetenskap Göteborg som talade om Sonja Åkesson som långdiktare – uppföljare och förnyare. Långdikter började med Dante och problemet är att hålla läsarens intresse. En vägledning behövs. Sagan om Siv är en antisaga om den grå vardagen, om det existentiella dilemmat om en vandrande kvinna utan väg. Ring anknyter här till Erik Lindegrens Mannen utan väg. I Självbiografi börjar alla dikter i ett rum, som blir en fast punkt. Tankarna flyttar runt i envisa cirklar. Siv står utanför tiden i sin depression. Naturen är ledmotivet. Siv står utanför i det smutsiga vardagslivet med sitt groteska språk.

Åkesson visar kvinnan som objekt. Vi lär känna Siv, hennes självbiografi om självförnekande. Åkesson är här nydanade i sitt motivval av kvinnan som filosof i konkret form. Den gudomliga ironin ligger i frågorna utan svar. Frågetecknen inom parantes samt parenteser. För långdikten är den estetiska formen viktig och den har därför svårt att hitta en läsekrets.

Karin Wiklund FM Litteraturvetenskap Göteborg fortsätter med Kära författare Sonja Åkesson –om läsarnas respons. Wiklund har läst de anonyma läsarnas brev till den publika Sonja Åkesson. Brevskrivaren identifierar sig med Åkesson i den situation som beskrivits i pressen och ger också en lösning på ett kroppsligt problem. Det är människan Sonja Åkesson som intresserar och inte den framgångsrika författarinnan. Detta kommer av att Åkesson är mycket utlämnande både som människa och poet. Av detta skapas personan Sonja Åkesson utifrån myt, fakta och fiktion. Denna konstruerade person är stark och olycklig, avslutade Wiklund.

Per Ringby professor Litteraturvetenskap Umeå talade om Sonja i narrkåpa – Narrengruppens uppsättning av Sonja Åkessons ”Pris”.Narrarna tågar in på teaterscenen framför allt i barnteatern. Ringby gör en analys och genomlysning av Pistolteatern och Narrengruppen. Pistolteatern följer med den tekniska utvecklingen och använder bl. a. video. Formen ger innehållet. Narren däremot använder kropp och språk i ett litterärt och dramaturgiskt arbetssätt och följer de teatrala traditionerna. Pistolteatern använder humorn i sin tabuöverskridande och manligt dominerande spelsätt. Även Narren tar till humor och lek i sina dialoger. Kollektivet är fundamentalt och står på socialistisk grund med kvinnlig dominans. Gruppen är dessutom mobil. Som exempel belyser Ringby Sonja Åkessons pjäs Pris, som kom ut i det revolutionära året 1968 då konst och poesi spelade en stor roll i samhällslivet. Pris vänder sig mot detta och Eva Lilja, påpekade Ringby, har visat på Åkessons citat ur verkligheten och hennes nyskapande collagemetod.

Pris har ett nyenkelt språk ur verkligheten. Den bygger på reklamens språk och autenciteten ligger dold under maktspråket. Åkesson visar kvinnornas verklighet men är den en genuin sanning om verkligheten, frågar Ringby. Pjäsen testar diktens möjligheter och gränser och attackerar genrernas tvångströja i en gränsöverskridande blandning av poesi och dramatik. Den har ordnade principer i de skiftande monologiska stämmorna. Ringby visar hurPris öppnar för dramatisk framställning genom dialogiseringsprocessen, omkastningarnas frekvens, spänningskurvan samt de språkliga genombrytningarna för att krossa klichéerna. Monologens enda sanning om världen i motsats till dialogen; maktens system där individen är underordnad.Pris väckte debatt under Narrens turné 1969 om varusamhällets intrång i människans språk och teatern varnar för utarmning och könsförakt och konsumtion som livsmönster. Pjäsen visar att kollektivet, arbetet tillsammans är viktigt och likaså medvetandet om verklighetens mångfald gentemot reklamens förenklade värld.

Efter detta fick vi en videovisning av Narrens uppsättning på turné i Helsingfors 1969. Här fick vi se hur gruppen använder kropp och språk på en liten scen med åskådarna runt omkring. Att döda klichéer kan bli tungt men Åkessons text flyter och roar. Det var mycket intressant att se och videotekniken ger en direkt kontakt till publiken.

Efter lunch talade Lars Elleström, docent Litteraturvetenskap Växjö, Om kvinnan som för(e)ställning, ironisk könsrollsteater i Sonja Åkessons lyrik. Könsroller är inte ett modernt begrepp. Elleström visade på Anna-Maria Lenngrens dikt Till min kära dotter, om jag hade någon. Den är en av de stora tvistedikterna: på vems sida står Lenngren? Har dikten ett ironiskt perspektiv?

Kvinnan definierades länge som en mindre utvecklad varelse och därmed mindre värd. Detta är en social konstruktion utifrån samhällets normer. Den unga kvinnan går in i redan utformade roller som skapar förställning och bedrägeri. Åkesson parodierar och kritiserar detta i t.ex. Hobby I Hemmafrun borde vara lycklig enligt fiktionen. Betty Friedan skriver 1963 om hemmafrusjukan som ger psykosomatiska problem.

Leva livet visar Åkesson hur kvinnan klär ut sig och går in i sin könsroll. Ljuva 60-tal visar att det kan bli fel i rollen. Kan man byta roller? Är det komiskt, frågar Elleström och pekar på Ullagull i Skäggiga damen. Skall man bejaka könsrollen? Utnyttja den? Är rollen fel blir det smärtsamt att ta sig ur den. Det är lättare att fortsätta maskeraden, avslutar Elleström sitt föredrag om ironisk könsrollsteater i Sonja Åkessons lyrik.

Som avslutning på konferensen och teaterfestivalen berättade Carl Harlén om Teater Uno, Göteborg, som sedan spelade De besatta av Dostojevski innan professor Eva Lilja summerade och avslutade dagarna i Visby.

Teater Uno arbetar i traditionen kropp och språk och publikens delaktighet. Den har sina rötter i 70-talet och har överlevt den politiska teaterns nedgång genom vidareutveckling av sin teaterkonst (Mikael Löfgren DN 9/12 -01), inspirerad av det bästa i barnteatern (Sverker Andréasson GP 13/4 -94). Carl Harlén spelar den enda rollen och ger i sin monolog gestalt åt besattheten men Harlén drar också in nutid och publik i föreställningen och skapar därmed närhet. Det är inte Dostojevskis De besatta utan Vi de besatta – av vad vet vi bäst själva; kanske av konsumtionen i form av ett vackert armbandsur i silver från 70-talet!

OBS: Bildspalten är dåligt synkroniserad med texten.

Lillemor Arvidsson

 

 

 

Willmar Sauter

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gunnar Bäck

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kjerstin Norén

 

Kajsa Reingardt och Eva Stensson

 

Annika Fehling

Jeanette Trotta

Gunnar Ohrlander

 

Kalaset framförs

 

Kalaspublik

Eva Swedenmark, Gunnar Edander 
och Agneta Elers-Jarleman

Lennart Wiechel

 

Viveka Rasmusson

 

 

 

Christina Svens

 

Anna-Karin Waldemarsson

 

Jarl Hammarberg

Teater Salieri med Livets ABC

Inger Ring

Per Ringby