Medlemmarnas bidrag

På den här sidan publicerar vi bidrag från Sonja Åkesson Sällskapets medlemmar. Det kan vara personliga betraktelser, minnen, reflexioner och upplevelser som har anknytning till Sonja Åkesson och hennes gärning.

Författarna svarar själva för sina bidrag. Vi förbehåller oss rätten att välja och redigera bland insända bidrag.
   

Innehåll:

Marianne Pettersson: Bokmässa på Almedalsbiblioteket i april 2008

Marianne Pettersson: Besök på skogskyrkogården

Anette Blomberg: Dikten DAGSRESUME MED LIVSINSLAG eller till mina mer erfarna systrar

Lars Järnemo: Från kvarter 53 till kvarter 25 - stilla vandring på Skogskyrkogården i Stockholm.

Gunnar Edander: Så minns jag Sonja Åkesson


Minnesanteckningar från Bokmässan på Almedalsbiblioteket
i Visby den 18-20 april 2008

Torsdag den 17 april reste Sonja Åkesson Sällskapets stockholmsgrupp av styrelsen med nattfärjan till Visby. Fredag den 18 april inföll med regn och isande vindar. Vi samlades på Almedalsbiblioteket för uppdukning av Sonja-material. Vice ordföranden Barbro Ejendal hade ordnat fantastiska röda rosor och Lena Bellander hade tagit med en blickfångande duk. Därtill hade vi ett stort foto av Sonja, som Lütfi Özkök tagit.

Styrelsen dukade upp Amelie Björcks monografi Sonja Åkesson, Jenny Tunedals antologi Vara vit mans slav i pocket men också våra resterande exemplar med hårda pärmar. Vi hade också några enstaka exemplar av Sonjas verk, en stor hög med Özköks foto av Sonjas ansikte som vykort samt naturligtvis en stor hög med Sonjas lilla gula samt Sällskapets informationsbroschyr. Alltså ett gediget bokbord vackert dekorerat vilket resulterade i en mycket god pekuniär avkastning.

 Christer Lundin hade gjort ett förslag till arbetsschema och efter smärre justeringar fungerade arbetspassen fint under mässans tre dagar. Här har jag en fundering om volontärtjänst. Det finns säkert medlemmar som gärna ger ett extra handtag vid våra bokbord.

 Jag tittade runt före öppningsceremonin. I entréhallen fanns bokförlag och antikvariat och liknande. Sonja fanns i antikvariaten och såldes slut! På nästa våning, plan 2 fanns vi och andra föreningar och författare och en trappa till på våning 3 hade flera hembygdsföreningar dukat upp lockande material. Allt gick i Gotlands tecken.

Klockan 13.00 invigdes mässan och Eva Sjöstrand från Radio Gotland invigningstalade om bokens betydelse för människan. Hon anförde Jakob ”Fäjaken” Karlssons brev den 19 januari 1892 till Mathias Klintberg. Han understryker där att människan i fortsättningen inte kommer att nöja sig med bibeln och psalmboken som litteratur i hemmet. Därför är detta initiativ till en gotländsk bokmässa att välkomna och hålla levande, avslutade Eva Sjöstrand.

 Jag refererar nu från några program som jag deltog i. Klockan 14.00 var rubriken ”Lummelundas hemligheter”. Intressant tyckte jag och tänkte inte på anföringstecknen. Jag var därför något desorienterad när Ian Zassi började tala om sitt arbete som pågått i 8 år samt att han gjorde sitt första besök 1963. Så småningom förstod jag att han talade om sin spännande bok med start i 1200-talet och framför allt med den gotländska naturen som huvudpunkt. Jag hade bespetsat mig på en faktabok om grottorna! Zassi menade att en översättning till tyska skulle gynna turistnäringen på ön.

 På lördagen lyssnade jag 10.30 på En gotländsk Edda i nio kapitel av Eva Sjöstrand. Hon hade länge fantiserat och funderat kring de gotländska bildstenarna, som berättar vad den isländska Eddan berättar i ord. I resten av Skandinavien finns ingenting liknande. Nio är ett heligt tal och Eva valde därför ut nio stenar som hon berättar om i löpande text. Hon läste brottstycken och det var underbart att höra. På Gotland finns 450 stenar och nya upptäcks fortfarande. Bilderna kan tolkas ur många synvinklar, bl. a. påstod Eva att de skickligaste stenhuggarna var kvinnor. Hon utgår från Volundasagan och dito sten, som höggs på 750-talet i gammal runskrift. Sagorna var grunden för människornas vardag. I boken har en duktig konstnär, Anne Nilsson, gjort de kärva illustrationerna med träsnitt.

 Klockan 13.10 kom höjdpunkten för Sällskapet. Då talade och läste Gun Qvarzell och Heidi von Born om Sonja. Gun började som hon brukar att läsa Sonjas Okej. Alltid med inlevelse och hon berättade för publiken att hennes tolkning varierar med tillfället. Man upptäcker nya rytmer, sade Gun.

Sonja hade ett nära samarbete med Gun, som ordnade uppläsningar och besök på skolor, arbetsplatser och fängelser mm, som chef för Författarförbundet Öst. Ibland dök Sonja upp för hon hade tråkigt och ville avlösa Gun vid telefonen. Det gjorde hon strålande, hon var en god säljare, sade Gun.

Därefter övergick hon till att informera om de litterära sällskapen i Sverige och sitt arbete inom DELS. I år 300-års jubilerar Olof von Dahlin Sällskapet. Sällskapen grundas för att hålla levande de döda poeternas verk. Det är inte alltid så lätt utan det fordras mycket arbete och ett levande intresse. I Hörnan fanns drygt 20 åhörare och Lena Bellander delade ut Sällskapets informationsbroschyr.

 Härnäst Heidi von Born, författare till ett 40-tal böcker samt dramatik för radio, TV, kritiker mm. Heidi började också som brukar med att berätta om den skrivarkurs på Handelshögskolan under ledning av Reidar Ekner Skriv vad du vill. Det var den första skrivarkursen i Norden. Där var hon och Sonja klasskamrater. Jag var yngst med 17 år, och Sonja bäst, sade Heidi. Jag tyckte det var otäckt att behöva läsa upp vad jag skrivit som hemuppgift, fortsatte Heidi men. Sonja undvek situationen genom att inte vara färdig eller så läste hon trots det upp en strålande dikt. Ekner var en sträng men också lojal och ömsint lärare. Efteråt gick klassen ut och drack the complet.

En grupp bestående av bl. a. Sonja, Bo Holmberg, Kai Henmark och Öjvind Fahlström skapade ett manifest 1960. Man ville arbeta med språket och använda ljud för att skapa ett konkret verk. Konkretismen låg i tiden och fick sin bild i Claes Oldenburgs hamburgare.  Heidi illustrerar Sonjas verk genom att läsa diktutdrag ur Sonjas lilla gula, ett litet behändigt fickhäfte, som Sällskapet tagit fram som en introduktion. Heidi avslutar med några ögonblicksbilder ur levande livet och med glimten i ögat. Publiken skrattar förtjust och hon och Gun får dånande applåder för sitt personliga program.

Vid bokbordet märks en markant tillströmning efter programinslaget. Under eftermiddagen kommer några som känt Sonja här på Gotland, bl. a. en klasskamrat som bjöd Sonja på bio.

Ännu ett program denna dag hörde jag klockan 14.00. då Erik W Ohlsson visade bilder och talade om Det gotländska änget. Idag finns 150 stycken änge med 300 kvadratmeter slåttermark. Den finaste betesmarken för fåren finns på Lilla Karlsö. Dock ger de backtimjandoftande markerna gott lammkött. Änget var förutsättningen för djurskötseln genom sitt hö. Djurgödslet berikade änget och övrig åkermark tills konstgödseln kom på 1800-talet. Efter denna soliga lördag vet Sällskapet mer om Sonjas födelseö och dess historia.

Styrelsen promenerade och njöt av solskenet även om vindarna fortfarande var kyliga. Vi gick till restaurangen Bolaget, som övertagit Systembolagets lokaler vid Torget. Hungriga och trötta började vi med en upplivande enkel middag innan styrelsemötet startade. Där finplanerades årsmötet den 28 juni i Sonjas Park samt höstens aktiviteter som börjar med Världens längsta bokbord den 18 augusti och fortsätter i september med Bokmässan i Göteborg. Vi glömde inte heller att tänka på Sonja på denna hennes födelsedag.

Söndag den 20 april var mässans sista dag och lite avslagen tyckte vi vid bokbordet. Vi var överens om att två dagar räcker för mässan eller så måste fler hjälpa till vid bokbordet.

Klockan 16.00 avgick färjan mot Nynäshamn.

 Marianne Pettersson, sekreterare

 

 


Delar av styrelsen vid bokbordet

 


Eva Sjöstrand invigningstalar

 


Gun Qvarzell läste med inlevelse

 


Heide von Born minns skrivarkursen tillsammans med Sonja.

Besök på Skogskyrkogården

Måndag den 17 april är en solig dag med kalla vindar. Vi samlas en liten grupp klockan13.30 för att från T-banestationen vandra bort till kvarter 25, där Sonja ligger begraven.

Det är en lång väg dit men vi går mellan höga furor i ett vackert kyrkogårdslandskap. På avstånd ser vi Erik Asplunds vidunderliga gravkapell med sina kolumner som pendanger till furustammarna.

Vi småpratar. Flera i gruppen var med på begravningen och minns alla blommor och människor. Starkast minns de den lilla Gerties förtvivlade gråt. Hennes sorg paralyserade de vuxna.

Det har förflutit 29 år men Sonjas minne finns starkt hos dem som kände henne.

 

 

Vi hittar graven och planterar blommor på den. Vi stannar upp en stund. Solen värmer i lä och vi njuter av stillheten. I fjärran hörs yttervärlden brusa förbi.

Så småningom letar vi oss tillbaka till tunnelbanan och far in till stan för en gemensam måltid. Vi läser Svenska Dagbladets stora, fina uppslag om Sonja. Heidi von Born har givit ett  ömsint porträtt av Sonja. Heidi ska också deltaga i födelsedagsfirandet i Visby på onsdagen den 19 april. Den dagen har ordföranden Gun Qvarzell låtit införa In memoriam i Dagens Nyheter.

Vi bryter upp i 18-tiden. Det har varit en bra dag med Sonja.

Marianne Pettersson

sekreterare

Anette Blomberg, "målarinna", författare mm. på Gotland skrev den här dikten efter ett av de första mötena sällskapet hade på Gotland år 2000.

 

DAGSRESUMÉ MED LIVSINSLAG eller till mina mer erfarna systrar


Jag åt middag
Med Birgitta Stenberg
Till Sonja Åkessons ära
I stället för ambrosia och nektar
eller ännu hellre kroppkakor med skirat smör;
Schnitzel och nån märklig potatissörja
Söt
Osmaklig
Å andra sidan var vi heller inte ensamma
Men hennes ögon lyste
Precis som på TV
Brunnar fyllda av vackra erfarenhetstankar och
grymma
Sådana man själv kan önska ur… efter behov
Förälskelsen kan vara en HD
Bara man lyser, skimrar
Mitt förälskelsesätt strålar
Är tydligen radioaktivt
Besatt och farligt
för omgivningen
Hon såg att mitt steniga hjärta
Din gåva
blivit en halssnara
Mer hårdstrypande för var dag
Fastän jag smeker tröstar ber bönar biter klöser skriker
förbannar bevekar teckentyder klamrar krälar älskar… älskar
Inte fastän...Därav
Ripor är inte örnar
Har funderat på demonutdrivning
Till vad nytta
Lagom är älskans motpol
Kan inte vill inte
Du tyckte om
Lagom
Sparsmakat och utbytbart
Älska är störst
Jag älskar vackra ord Vältrar mig
De sparar min yvighet Återhåller överfallandet
Det omedelbara. Tyvärr Men vad gör man inte
Som balsam bäddar de innebörden
Oavsett

 

 

 

Precis som för håret
Trasigt och färgstripigt blir sidenblankt och
honungslent
Om mitt hår hette änglakiss blåvinge kaveldun eller
kråkvicker vore det långt jävligt tjockt och guldlockigt
Kanske skulle du...
Men du är inte ens här nu
Din jävla skit...min älskling
Och jag är tunt råttgrå
Hårmager
Fast nutidsfet om magen
Svullbuk vill ha knullkuk och kroppkakor
Brösten är vackra tyckte du och
åt dem
Avtrycken skriker
saknar
Liksom axlarna
efter din vacklande stadga
Så att jag slutar att falla
Slå mig sönder och samman
Själförtunnas
Din armstarka tanke närdes av min
Nu svag vek
Vek smek lek svek vek smek lek svek svag...Stark
Utanför är många himlar
En pärlemorrosa
En som vulkanbrinner
Den lila färgen som jag vanligtvis skyr som pesten
är oemotståndlig
Generös
En helande turkos mot isande stålblå
En gräddvit som morgondagens fläderblomsplock fast utan
kattpissodören
Purpur är snyggt som färg
som ord
Purpur stärker som en panna Rioja
fast nu var det något annat pådyvlat av systembutiksförsäljerskan
Hon känner min smak
Som Faustinon fast billigare
Och jag har faktiskt ätit middag med
Birgitta Stenberg
Hon från Tiveden och Nice
Till Sonjas ära

Från kvarter 53 till kvarter 25  -  stilla vandring på Skogskyrkogården i Stockholm 

Några personliga reflexioner…

Det är vilsamt att stilla vandra under de höga furorna på Skogskyrkogården. Fågelsång, vindsus och svagt i fjärran motorbrus. I kanten av det som kallas kvarter 53 vilar mina föräldrar tillsammans under en enkel gravsten och jag vårdar deras minne med blommor om sommaren och en krans av tallris och ljung och brinnande ljus om vintern. 
   Därefter fortsätter jag alltid 300 meter västerut ner mot Nynäsvägen till kvarter 25. Där fann jag för flera år sedan Sonja Åkesson gravplats. På en sida av gravstenen, vänd mot gångvägen, är följande text inhuggen:

Författaren 

Sonja Åkesson 

*19.4.1926 + 5.5. 1977 

…och inget mer. 

Alla stenar vid sidan av Sonjas är helt släta. På baksidan eller snarare framsidan av Sonjas sten står namnen på hennes far Robert, hennes mor Maria och hennes son Rolf och deras födelse- och dödsdatum. Där finns en spretig rosenbuske som med åren vuxit sig allt större men på ”Sonja-sidan” finns ingenting där är bara två meter grässlänt ner till gångvägen. 

   Det är klart att Sonja ska ha en hälsning, tänker jag alltid när jag passerar och trycker ner en liten isbegonia i ett hål som jag gör i gräset nedanför hennes namn. Och så vattnar jag – mycket och länge för det här ligger i en svag sluttning och det blir gärna torrt. Nästa gång jag passerar är isbegonian borta. Spårlöst och oförklarligt försvunnen. Tar nya tag och försöker igen. Inhandlar en knippa penséer. Sätter halva buketten på mor och fars grav och den andra på Sonjas. Vid nästa besök finns icke en blomma kvar nedanför Sonjas namn. 
   Jag tror inte att någon avig person, som tycker illa om Sonja eller hennes dikter, rycker upp blommorna. Jag tror att kyrkogårdsförvaltningen slår av gräset med en maskin-gräsklippare och att den som kör inte kan eller har lust att göra en kringgående decimeterstor rörelse och troligtvis också är allmänt ointresserad av en av den svenska diktens riktigt stora. Eller såg han eller hon inte de små blommorna? Jag skaffar några större nästa gång, tänker jag. 

Det blir en ny blomstertid året därpå. Nu har jag med mig två stora vita marguiriter. ”Sonja”, säger jag - för jag pratar alltid med henne –”du ska veta att jag inte ger mig” och så petar jag ner blommorna nedanför hennes namn. 
   Samma sak igen. 
   Slät snittyta mot nyklippt gräsmatta. 
   3 – 0 till kyrkogårdsförvaltningen! 

   Vid Allhelgona ska jag prova med ett ljus och en liten tallris-krans. Gräsklipparen borde stå i garage och dess förare förhoppningsvis vara permitterad för säsongen. Kampen går vidare. Sonja– jag tänker ofta på dig! 

Lars Järnemo ( medlem i Sonja Åkesson Sällskapet )

Så minns jag Sonja Åkesson 
av Gunnar Edander

Första gången jag mötte poeten Sonja Åkesson var 1968. Jag hade tillsammans med Suzanne Osten, Leif Sundberg och Lottie Ejebrant bildat teatergruppen Fickteatern. 

Vår första produktion hette "Mellan två stolar – en fickrevy" och skulle spelas på fängelser och vårdanstalter. Till den behövde vi nyskrivna texter. Sonja Åkesson hade slagit igenom med diktsamlingen "Husfrid" 1963 och Suzanne hade just läst Sonjas senaste bok "Jag bor i Sverige" som hon var mycket förtjust i. Här fanns en poet som kunde skriva lättläst, direkt och konkret om att "koka rotmos och pölsa" och om könsrollerna. Bra teatertexter. 
   Vi bad Sonja Åkesson om att skriva för oss och vi fick bl. a. två sångtexter om internernas situation på fängelserna. "Humlan från Kumla" och "Alla är vi lika inför lagen". Sångerna väckte sån stor respons hos publiken på fängelserna, att vi trodde det skulle bli upplopp. Man stod upp i bänkarna och skrek av förtjusning över att någon utifrån uppmärksammade deras situation.

Husförfattare
Sonja blev Fickteaterns husförfattare. Hon kom klädd i en enkel kofta och sa med en låg anspråkslös röst: "Jag har en text här som ni kanske kan göra något av..." "Bravo Sonja!" utbrast vi alltid. "Skriv mer! Skriv mer!" Det måste vara inspirerande för en författare att ha en teatergrupp att skriva för. 
   Snart hade Sonja levererat så många sångtexter att vi kunde göra ett helt sångprogram "Slagdängor" med bara hennes texter. Sonja och jag gjorde 1969 en sångbok med samma namn "Slagdängor – 20 lätta sjungbara bitar utan den allra vanligaste Svensktoppstexten". Vi satt då tillsammans hemma hon Sonja på den nu mytomspunna adressen "Drottninggatan 83 a" och redigerade boken. Sonja som älskade att sjunga var på ett strålande humör och vi sjöng sångerna tillsammans och hon bjöd på kaffe med dopp.
   Sonja är annars känd för sin svärta och sin ångest. Den Sonja mötte aldrig jag.
   Utanför hennes port finns nu en skylt med texten "Här bodde poeten Sonja Åkesson" och inledningsorden till Sonjas kanske mest kända dikt "Självbiografi": 

Jag lever ett lugnt liv
på Drottninggatan 83 a på dagarna. 
Snyter ungar och putsar golv 
och kopparpottor 
och kokar rotmos och pölsa.

Tjejsnack
1971 hade Suzanne Osten och jag börjat på Stockholms Stadsteater och den första  produktionen blev "Tjejsnack" som Suzanne skrev tillsammans med Margareta Garpe för  ungdomsgårdar. Slutsången "ÅÅÅ tjejer... vi måste höja våra röster för att höras!" blev  så populär att grammofonbolaget MNW ville spela in den på LP. Men en sång räckte ju inte  till en hel LP, så Suzanne och Margareta bad många kvinnor att skriva texter om kvinnors  situation. Det resulterade i den Grammisbelönade LP-skivan "Sånger om kvinnor". 
   Sonja Åkesson var den som hade flest texter med, hela fyra stycken, de mycket populära  "Ska bli sjuksyster jag tralala", "Den ensamma mamman i traversen",  "Där fruarna bo" och "Lillan snusar i skönan säng".  De finns nu på CD (MNWCD 250).   

När Sonja Åkesson dog 1977, endast 51 år gammal, gjorde vi en minneskonsert i Klarateaterns foajé. Det var gratis entré och det kom så otroligt många människor som satt och stod överallt. Så populär var Sonja Åkesson då. 
   Jag hade under åren fortsatt att tonsätta Sonja Åkesson och 1980 fanns så många nya sånger att jag gjorde en ny större sångbok "Sonjas Sånger". Ulla Sjöblom sjöng 1983 in många av dessa sånger på en LP med samma namn. Den finns nu också på CD (MNWCD 232).
   Nu verkar intresset för Sonja åter växa. Det har bildats ett Sonja Åkesson Sällskap och Agneta Elers-Jarleman har skrivit två nya kortmusikpjäser om Sonja. Dels "Sonja! Sonja!" för Klara Soppteater som hade premiär i april i år och "Sonjas ansikte" för Upsala Stadsteater som hade premiär i september. Till båda pjäserna finns många av mina Sonja Åkessonsånger med och jag ackompanjerar på piano.
   I somras komponerade jag "7 Nya Sonja Åkesson Sånger" och några finns med i "Sonjas ansikte". Så det är snart dags för en ännu större sångbok... 
   Sonja Åkesson är en av 1900-talets stora svenska poeter.